Jag har hunnit lite längre in i boken nu. Man slås av att Mankell måste ha influerats av vissa föfattarkolleor när han byggt upp denna story. Boken är inte alls dålig men det känns inte som en Wallander-deckare. Men det är väl så att alla vill utvecklas på nåt sätt. Se bara på Arne Dahl som skrivit bland de bästa svenska deckarna. Och så raserar han sin dekalog med den (förlåt men det är min ärliga åsikt) patetiska Elva. Nu ska jag betona att Den orolige mannen inte alls rör sig på den nivån, den här boken är ändå klart läsvärd (hittills) (och helst med annan uppläsare men det är ju en smaksak).