Nu har min man åter tagit krafttag mot sina extrakilo. Denna gång genom Aftonbladet. Det fungerar nog bäst om man (mer som jag än han) gillar att fylla i tabeller. Det gäller att uppmuntra honom att göra detta för jag tror det är just det som är vitsen med det hela, att följa sin kurva, se följderna av sitt ätande (eller minskat ätande). Och där tror jag tyvärr inte riktigt hans intresseområde ligger. Men vi får se, han har lyckats förr att gå ner ganska mycket. Jag har nämligen föreslagit att han ska ha nått en målvikt för att unna sig en vintersemester, för att ha nåt att jobba för. Han tycker att det är orättvist att jag får äta mycket mer utan att gå upp i vikt men där har han fel. Jag är en tjurskalle, om jag går upp två kilo håller jag igen tills de är borta. Det gäller att inte släppa taget.

Familjen Presleys egen berättelse, talbok. Tråkig uppläsning och i och för sig ganska enkel bok, inga direkta nyheter men ändå, det är liksom alltid gripande att läsa om Elvis. En person som var så märkt av sitt enorma kändisskap att han aldrig kunde leva ett normalt liv och dessutom var han antagligen en ganska skör person som inte blev sig själv efter moderns död.

Det är en av mina stora favoriter genom åren, när jag var i sextonårsåldern var det en tid när jag nästan bara lyssnade på Elvis. Och jag minns hur jag grät 1977 när han dog. Jag var gravid, satt hemma hos mor när nyheten kom.

Betyg 5/7 (sannolikt mycket högre än den är värd för att jag blir så nostalgisk).

Nog är det lite tyngre att stiga upp på måndag morgon men det allra värsta är  hur man ska kunna få upp tonårssonen utan alltför mycket sura miner och i värsta fall höjda röster. Han tar noll eget ansvar och detta med att tvinga honom att ta eget ansvar jämfört med att han måste komma till skolan i tid så det inte blir för mycket strul med lärarna är ingen lätt ekvation att lösa.