Så här strax efter nyår, nytt decennium och allt, listas alltmöjligt, bästa filmer, bästa låtar, bästa böcker. Varför är det aldrig så att det som är populärt bland vanligt folk, "kioskvältare", som kommer på dessa listor. Möjligen med undantag för Sagan om Ringen-trilogin men de böckerna är så kult att det väl är acceptabelt även för recensenter att tycka om filmerna. Men andra filmer som dragit in mega-mycket pengar, Avatar, Harry Potter, Dark knight, Pirates-filmerna, lyser med sin frånvaro. Trots att åtminstone Dark Knight och Avatar har väldigt höga rankingar på imdb. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det måste vara svartvit film med handkamera för att räknas!

Ännu mer påtagligt är väl detta fenomen inom bokvärlden där aldrig en bok som nått särskilt bred publik rosas bland proffsfolket. Man ska läsa in en massa psykologi mellan raderna på Camus m.fl och låta sig förtrollas av språkformuleringarna hos Ranelid. Jag kan nog så mycket psykologi som dessa recensenter och jag tror mig behärska svenska språket rätt bra men jag bara avskyr överpretentiösa värderingar (av samma typ som det som gör att så många fascineras av Ingmar Bergsmans dystra, överdramatiska skildringar. Det är helt enkelt inte rumsrent att inte gilla detta.)

Värst vad jag tog i där. Själv hävdar jag att livet ska njutas, film och böcker ska underhålla. Avatar är ögongodis och en intressant historia, och man kan sova gott på natten även om man sett filmen. Boken Tre sekunder är spännande från första till sista sidan, författarna tar till och med upp olika samhällsämnen i sina deckare. Men det är inte ångestskapande på nåt sätt.

Äh, nu ska jag sova.

Har lyssnat på Harlan Cobens INGEN ANDRA CHANS. En läkare har förlorat hustru och barn, hustrun blev mördad, barnet kidnappat. Han försöker få reda på vad som hänt barnet. Till sin hjälp har han en f d flickvän och f d FBI-agent. Det är inget fel på historien men det blir inte riktigt så spännande som det skulle ha kunnat bli. Men ändå en fullt godkänd deckare. 4/7

Stjärnorna på slottet sändes för andra gången för denna gång. Jag hade nog räknat med att Kjell Bergqvist skulle vara den mest karismatiske men att han skulle våga sticka ut hakan så mycket hade jag inte vågat tro. Att en skådis (som faktiskt vunnit stora priser) törs säga det "onämnbara" är ovanligt... alltså att Ingmar Bergman är överskattad och nåt man bara inte får sänka ner till vanlig mänsklig nivå. Ranelid verkade inte heller så förtjust i Bergman men jag skulle gissa att det har andra orsaker än de rent professionella.

För övrigt ,även om jag håller med om att man inte bör driva med folks lyten, finns det nog de kändisar som fått utstå ganska mycket mer skit än Ranelid. Kungen och hans dyslexi till exempel, Kicki Danielsson för att bara nämna några.